Kortvarig lycka
Känner att jag vill börja blogga igen. Vet inte om jag kommer kunna hålla det rullande. Men man kan ju ge det en chans. Anledningen till att jag känner behovet är väl för att det händer så mycket just nu.
Har precis bytt jobb, igen... Två ggr på fyra månader, känns ju bra, haha. Nä, men nu trivs jag så mycket bättre. Har lite längre att åka igen, men har inte den där klumpen i magen på morgnarna längre. Iofs har jag inte hunnit börja jobba med några arbetsuppgifter ännu, men magkänslan är bara positiv än så länge. Det har varit skönt med en mjukstart, speciellt som läget är nu...
Dagen före nyårsafton fick vi veta att vi väntade barn. Vilken lycka! Veckorna gick och man var orolig, men till slut så började man vänja sig vid att man skulle bli mamma på sensommaren. Men så kom smällen... I förra veckan var vi på ett tidigt ultraljud som vi bokat in privat. Men barnmorskorna kunde inte se något foster som stämde överens med beräkningarna.
Skulle ha varit i vecka 9+3, men där fanns bara en liten prick i en hinnsäck. Hinnsäcken var rätt storlek, men lilla pricken motsvarade bara vecka 6 ungefär, och det fanns inga hjärtljud. Det känns skit rent ut sagt. Har en skrapning inbokad på tisdag, men det verkar som att missfallet börjar komma igång av sig självt nu. Så jag hoppas att det verkligen gör det och att jag slipper göra skrapningen. Så fort allt är ute och jag slutat blöda startar vi om bebisverkstaden. Nu jäklar! Jag är ledsen, men samtidigt väldigt besluten att vi ska prova igen. Skulle de bli ännu ett missfall så blir man nog rätt knäckt, men det vanligaste är ju att det går bra, så vi hoppas på det. Jag är alltid så rädd av mig, men man kan inte vara rädd för allt, och sorg är ju tydligen en del av livet tyvärr.
Tycker nästan att jag låter kall när jag skriver om detta, men jag har haft någon vecka på mig att bearbeta och fundera. Har träffat underbara barnmorskor och läkare som tagit väl hand om mig och mina vänner är fantastiska! Jag har valt att prata väldigt öppet om det som hänt, det är mitt sätt, och det hjälper för mig.
Har precis bytt jobb, igen... Två ggr på fyra månader, känns ju bra, haha. Nä, men nu trivs jag så mycket bättre. Har lite längre att åka igen, men har inte den där klumpen i magen på morgnarna längre. Iofs har jag inte hunnit börja jobba med några arbetsuppgifter ännu, men magkänslan är bara positiv än så länge. Det har varit skönt med en mjukstart, speciellt som läget är nu...
Dagen före nyårsafton fick vi veta att vi väntade barn. Vilken lycka! Veckorna gick och man var orolig, men till slut så började man vänja sig vid att man skulle bli mamma på sensommaren. Men så kom smällen... I förra veckan var vi på ett tidigt ultraljud som vi bokat in privat. Men barnmorskorna kunde inte se något foster som stämde överens med beräkningarna.
Skulle ha varit i vecka 9+3, men där fanns bara en liten prick i en hinnsäck. Hinnsäcken var rätt storlek, men lilla pricken motsvarade bara vecka 6 ungefär, och det fanns inga hjärtljud. Det känns skit rent ut sagt. Har en skrapning inbokad på tisdag, men det verkar som att missfallet börjar komma igång av sig självt nu. Så jag hoppas att det verkligen gör det och att jag slipper göra skrapningen. Så fort allt är ute och jag slutat blöda startar vi om bebisverkstaden. Nu jäklar! Jag är ledsen, men samtidigt väldigt besluten att vi ska prova igen. Skulle de bli ännu ett missfall så blir man nog rätt knäckt, men det vanligaste är ju att det går bra, så vi hoppas på det. Jag är alltid så rädd av mig, men man kan inte vara rädd för allt, och sorg är ju tydligen en del av livet tyvärr.
Tycker nästan att jag låter kall när jag skriver om detta, men jag har haft någon vecka på mig att bearbeta och fundera. Har träffat underbara barnmorskor och läkare som tagit väl hand om mig och mina vänner är fantastiska! Jag har valt att prata väldigt öppet om det som hänt, det är mitt sätt, och det hjälper för mig.
Kommentarer
Trackback