Så nu var jag alltså gravid igen, med beräknad födelse den 7 mars 2013, och med en fruktansvärd oro för att något skulle gå fel även denna gång. Men vi tog oss förbi de tolv första osäkra veckorna. Jag mådde riktigt illa till och från och kräktes ofta på jobbet, men jag lyckades hålla graviditeten hemlig. Vi tog oss förbi KUB-test och rutinultraljud och allt såg bra ut. Förutom min startvikt så såg även alla mina värden bra ut. Järnvärdet sjönk väl en del ett tag så att jag var tvungen att börja med Niferex, men det är ju fullt normalt för gravida. Vid två tillfällen var jag så orolig för bebisen så jag åkte till mvc:s öppna mottagning för att få lyssna på hjärtljuden, ett av de finaste ljud som finns, och oron var onödig varje gång.
Hösten kom och jag kom ut med nyheten på jobbet och på Facebook, nu började det bli på riktigt. I december började äntligen magen att kännas som en riktig gravidmage. Jag mådde rätt bra, var bara trött och kunde få lite ont i nedre delen av magen om jag överansträngde mig, men detta var normalt enligt min barnmorska.
Den 12 december fick jag som en slemmig flytning, det så ut ungefär som att någon snytit sig i mina trosor (ursäkta beskrivningen). Jag tänkte att det nog var en del av slemproppen och jag hade ju hört att det kunde lossna lite från den men att den sedan kunde återbildas, så jag tänkte inte mer på det.
Den 13 december fick jag en ljusrosa flytning och hade en svag mensvärk. Jag ringde till förlossningen bara för att få bekräftat att det inte skulle vara någon fara. Om värken blev värre skulle jag ringa igen.
Efter jobbet den dagen åkte jag in till stan för att köpa present till en kollega som skulle sluta dagen efter. Medan jag sprang runt på stan ökade mensvärken i styrka och kom som i vågor. När jag kom hem hade jag så ont att jag nästan grinade. Så jag ringde till förlossningen igen och skrattade lite och sa "Ja hej, det är jag igen...". Sköterskan jag pratade med tyckte att jag skulle åka in, så Fredriks föräldrar kom och hämtade mig och körde mig till SÖS. Fredrik hörde på mig hur ont jag hade så han bestämde sig för att åka ifrån jobbet och komma till sjukhuset han också.
När jag kommit in får jag bricanyl som ska hindra sammandragningarna jag har, för det var det det var. Jag fick senare även en spruta som skulle skynda på utvecklingen av bebisens lungor ifall den kommer för tidigt.
Sammandragningarna fortsatte, jag och Fredrik fick stanna över natten. Vaknade sen tidigt på morgonen av nya sammandragningar men då jag nämnde för barnmorskan att de är lite svagare än de jag hade kvällen innan tycker läkaren på förlossningen att jag kan åka upp på en annan avdelning tillsvidare.
Hinner väl va där i ca 30-45 min innan en annan barnmorska märker på mig att jag har väldigt ont. En läkare kommer och undersöker mig "tappen är utplånad och du är öppen tre cm"... Då blev jag nervös... Tillbaka ner till förlossningen. Ny undersökning, "öppen ca fem"... Massa personal, CTG och ultraljud.
Bebis låg på tvären. "Jaha, det bli kejsarsnitt", säger en läkare. "Vaddå, nu, snart?"säger jag. Svaret blir "inom några timmar"... Tror klockan är ca 12.20 när vi får veta att det blir snitt kl 13.
Jag tas in på operationsrummet, huuur mkt folk som helst. Man sätter slangar och sladdar och lägger en spinalbedövning så att jag tappar känseln från bröstet och nedåt. Sedan gör förlossningsläkaren ett försök att vända bebisen rätt, och det lyckas! Snittet avstyrs och där ligger jag halvt förlamad... Snacka om antiklimax...
Får åka till uppvaket till känseln börjar komma tillbaka. Tillbaka igen till förlossningen. Ju mer känsel jag får tillbaka, ju tydligare känner jag att sammandragningarna fortsätter. Blir undersökt igen, "MINST fem cm"...
Så fortsätter det, trots en massa värkhämmande medicin... Nästa undersökning, "runt åtta cm"... Barnmorskan som precis klivit på sitt pass (tack och lov, för barnmorskan innan var inge rolig alls) vill inte känna för mycket för hon känner hur spänd fosterhinnan är. Kl 22.00 knäpper det till och en massa vätska fullkomligt forsar ur mig, vattnet går. En väldigt konstig känsla. Sedan blir värkarna MYCKET Intensivare och tätare. Jag hinner inte få något smärtstillande, hinner bara smutta lite på lustgasen (som inte gjorde någon nytta överhuvudtaget) innan jag inte får använda den alls.
Tror det gick fyra fruktansvärda krystvärkar innan vår lilla dotter föds kl 22.23, 12 veckor för tidigt.
Nåmi Alva Brolin, 14 dec 2012 (beräknad 7 mars 2013), 1330 gram och 38 cm. ♥
