Äntligen över
Jag lever och jag är ok, men helvete vad tungt det är.
Kom till sjukhuset tidigt igår morse. Anmälde mig på gynmottagningen och fick sedan åka upp till avdelning 62. Väl där fick jag ett eget rum och så sa sköterskan att ingreppet skulle ske ca en timme senare. Så fort hon hade gått bröt jag ihop. Skulle jag sitta där på rummet och vänta i en hel timme?
Bytte om till de ursnygga sjukhuskläderna, några strumpor hade de inte på avdelningen så jag behöll mina egna på så länge jag kunde, annars hade jag frusit ihjäl.
Rum nr 5 på avdelning 62 skulle verkligen ha behövt piffas upp... Hudfärgade och pissgula väggar, gamla tråkiga landstingsgardiner och en ful trist tavla.
Efter en stund fick jag träffa läkaren som skulle utföra skrapningen. Han var lite creepy men jag orkade inte bry mig mer om det.
Till slut blev det dags. Jag rullades iväg genom korridoren och bort till operationssalen. Där var det fullt av olika sköterskor som presenterade sig och pratade med mig allihopa på en gång. Kunde jag mitt personnr? Hade jag blivit sövd förut? Var jag allergisk mot något? Fick till slut ett par sjukhusstrumpor och fick flytta mig från sängen till stolen. Elektroder sattes fast på bröstet och en nål stacks in i armen. Medan jag fick smärtstillande fentanyl i armen fick jag syrgas via en mask som hölls framför ansiktet, sen var det dags att sövas. "Tänk på något trevligt" sa de, och jag tänkte på Fredrik, för det var ju trots allt alla hjärtans dag...
Jag måste ha drömt något riktigt trevligt för jag var väldigt besviken när jag vaknade igen av att jag rullades tillbaka till mitt rum. Där började jag att gråta och den snälla sköterskan frågade om hon skulle sitta med mig en stund, men jag svarade att jag var ok. Försökte somna om men det gick inte alls.
Efter en stund fick jag lite fika, kaffe och två trista ostmackor. Sen fick jag prova att gå på toaletten och det gick ju finfint så om jag ville så kunde jag åka hem. Ringde Fredrik och han var redan på väg så jag väntade in honom innan vi begav oss från sjukhuset. Hoppas på att inte behöva komma tillbaka dit på ett väldigt bra tag. Nästa gång hoppas jag att det är för en förlossning, eller i alla fall något inför en förlossning och att det är under mycket roligare omständigheter. Det här hoppas jag att jag aldrig någonsin behöver göra om...
På vägen hem stannade vi i Liljeholmen för att handla. När vi gick genom centrumet såg jag en gammal före detta vän, gravid i ca vecka 30, tillsammans med sin man. Å där gick jag och hade precis skrapat ut ett missfall... Vad är oddsen liksom...
Kom till sjukhuset tidigt igår morse. Anmälde mig på gynmottagningen och fick sedan åka upp till avdelning 62. Väl där fick jag ett eget rum och så sa sköterskan att ingreppet skulle ske ca en timme senare. Så fort hon hade gått bröt jag ihop. Skulle jag sitta där på rummet och vänta i en hel timme?
Bytte om till de ursnygga sjukhuskläderna, några strumpor hade de inte på avdelningen så jag behöll mina egna på så länge jag kunde, annars hade jag frusit ihjäl.
Rum nr 5 på avdelning 62 skulle verkligen ha behövt piffas upp... Hudfärgade och pissgula väggar, gamla tråkiga landstingsgardiner och en ful trist tavla.
Efter en stund fick jag träffa läkaren som skulle utföra skrapningen. Han var lite creepy men jag orkade inte bry mig mer om det.
Till slut blev det dags. Jag rullades iväg genom korridoren och bort till operationssalen. Där var det fullt av olika sköterskor som presenterade sig och pratade med mig allihopa på en gång. Kunde jag mitt personnr? Hade jag blivit sövd förut? Var jag allergisk mot något? Fick till slut ett par sjukhusstrumpor och fick flytta mig från sängen till stolen. Elektroder sattes fast på bröstet och en nål stacks in i armen. Medan jag fick smärtstillande fentanyl i armen fick jag syrgas via en mask som hölls framför ansiktet, sen var det dags att sövas. "Tänk på något trevligt" sa de, och jag tänkte på Fredrik, för det var ju trots allt alla hjärtans dag...
Jag måste ha drömt något riktigt trevligt för jag var väldigt besviken när jag vaknade igen av att jag rullades tillbaka till mitt rum. Där började jag att gråta och den snälla sköterskan frågade om hon skulle sitta med mig en stund, men jag svarade att jag var ok. Försökte somna om men det gick inte alls.
Efter en stund fick jag lite fika, kaffe och två trista ostmackor. Sen fick jag prova att gå på toaletten och det gick ju finfint så om jag ville så kunde jag åka hem. Ringde Fredrik och han var redan på väg så jag väntade in honom innan vi begav oss från sjukhuset. Hoppas på att inte behöva komma tillbaka dit på ett väldigt bra tag. Nästa gång hoppas jag att det är för en förlossning, eller i alla fall något inför en förlossning och att det är under mycket roligare omständigheter. Det här hoppas jag att jag aldrig någonsin behöver göra om...
På vägen hem stannade vi i Liljeholmen för att handla. När vi gick genom centrumet såg jag en gammal före detta vän, gravid i ca vecka 30, tillsammans med sin man. Å där gick jag och hade precis skrapat ut ett missfall... Vad är oddsen liksom...
Kommentarer
Trackback