bumblan

"Det har hänt mig flera gånger, att någon annan har ansett sig ha rätt att ta på min kropp utan min tillåtelse. Ibland är det som att min kropp skulle vara någon slags allmän egendom. Ett nyp i rumpan på krogen eller en hand på låret på bussen är något som man nästan får räkna med. Sen har vi det verbala, kommentarerna. Vissa kommentarer är ju välmenande och kan tas som komplimanger men en del gånger har det handlat om en annan sorts ord. Jag undrar hur det kommer sig att en helt okänd människa tror sig ha rätten att gå fram till mig på stan och tala om för mig hur ful och fet jag är. Jag har varit med om det mer än en gång.

Jag tror varken de som tafsar eller de som kommenterar förstår vilka men de kan ge för en människa. Vissa klarar säkert av det bättre än andra. Man ska ju inte ta det personligt, men ibland kan det vara svårt att skaka det av sig. Själv tycker jag fortfarande att det är jobbigt att gå ut på krogen för att jag är rädd för elaka kommentarer, trots att jag väger ganska mycket mindre nu än vad jag har gjort tidigare. Det borde höra till alla människors rätt att kunna gå ut utan den där rädslan, oavsett hur man ser ut eller vem man är."

Texten ovan är ett utdrag ur en av mina examinationsuppgifter i kursen Makt och kön A, ht 07. De två senaste helgerna har jag två gånger råkat ut för killar som högt kommenterar mitt utseende. Jag vet inte om de tror att man inte hör eller om de vill att man ska höra det som sägs. Men jag har klart och tydligt förstått att jag inte passar in i deras mall för hur man ska se ut och därför bör jag hålla mig hemma. Så himla less på att folk som inte känner mig eller ens vet ett skit om mig kan komma och ha åsikter. Klart att de inte behöver gilla mig eller mitt utseende, men jag behöver fan inte få det upptryckt i ansiktet.

Det är otroligt svårt för mig att inte ta åt mig av det som sägs. Komplimanger glömmer man snabbt, men elaka kommentarer stannar kvar i huvudet i all evighet. Kanske borde man helt enkelt sluta att gå utanför dörren, eftersom det sticker så mycket i folks ögon...