bumblan

"Jag vred persiennen fram och tillbaka några gånger och kom ihåg att Anna hade citerat en undersökning i DN som visade att i förhållanden där mannen får cancer, oftast prostatacancer, stannar kvinnan kvar i åtta fall av tio. I förhållanden där kvinnan får cancer, stannar bara fyra av tio män kvar. Varfför stannade åtta av tio kvinnor kvar hos sina män, medan bara fyra av tio män stannade hos sina dödssjuka kvinnor? Visst berodde det på traditionella könsroller med kvinnan som den förmodat goda och omvårdande men ändå... hur kunde siffrorna i Sverige idag skilja sig så mellan män och kvinnor? Fanns det en inre kvinnlig styrka som jag som man saknade? Eller handlade det bara om att män är svin i större utsträckning än kvinnor?" ur Anna, min älskade av Magnus Utvik

Ibland tappar man tron på mänskligheten... Vad är lixom meningen med det hela (livet...) om man inte kan lita på att den man älskar mer än allt, och som säger sig älska en tillbaka, finns där för en när man har det som svårast? Nä... jag hoppas verkligen att jag är ensam om jag någon gång skulle få beskedet att jag har nån dödlig sjukdom, så man slipper flera sorger än den som har med själva döden att göra...

Senast idag kunde man läsa i Aftonbladet om en kvinna som blivit sviken av sin man efter att det visat sig att hon hade en tumör. 

Visst, det måste vara jättesvårt och jobbigt att ens älskade är dödssjuk, men ändå... Jag tycker ändå att det är fel att bara sticka. Det måste gå att klara, för det FINNS ju faktiskt par som gjort det.

Jaha, och vart vill du komma med det här? undrar ni väl nu? Ingenstans faktiskt... Konstaterade bara fakta. Grubbeldag idag, if you know what I mean... 

"Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår, och aldrig älska dig igen... aldrig älska dig igen..." ur Hjärter Dams sista sång av Lars Winnerbäck

Vissa dagar, när telefonen är tyst och man inte har någonting inplanerat, då känns livet väldigt konstigt. Ungefär som att man lever ensam i en liten bubbla. Ibland frågar jag jag till och med mig själv om det verkligen finns någon därute som vet om att jag ens existerar... Gör jag det? Existerar alltså? Somliga dagar är det som att jag utifrån står och tittar på medan jag lever mitt liv, jag bara är och gör, som nån slags robot.

Bra att det är skola imorrn, har grubblat för mycket nu...