bumblan

Kommer mig inte för med någonting... Sitter bara och tycker synd om mig själv. Varför ska HAN få va lycklig och inte jag? Visst, jag har starka känslor för någon, men jag har ingen aning om vad **** känner för mig. Ibland känns det som att jag bara är någon i mängden. Litar inte på någon efter allt HAN gjort mot mig...

HAN ska tydligen redan flytta ihop med sin nya, trots att de bara känt varandra i mindre än två månader, herregud...

Varför bryr jag mig överhuvudtaget? Vill ju inte ha HONOM i alla fall! Den där sommarkvällen spelas upp i mitt huvud om och om igen...

Vi skulle på fest. HAN kunde inte gå, skulle jobba... Men det var väldigt angeläget att jag skulle gå, trots att jag hade en jobbig hosta som inte ville gå över. Kunde jag inte ta med mig en kompis?

Jag pallrade mig iväg på festen, med en lite olustig känsla i magen. När HON kom dit kändes det bra. Då var det ju sant att HAN skulle jobba, HAN skulle inte vara med HENNE. Efter en stund försvann HON. Jag gick runt och frågade alla vart HON hade tagit vägen. HON skulle visst på någon annan fest.

Jaha... Visste inte riktigt vad jag skulle tro... Ringde hem några gånger, inget svar. Försökte låta alkoholen skingra mina tankar.

På vägen hem från t-banan kände jag på mig att det var något som inte stämde. Jag tog en liten omväg förbi HANS pappas lägenhet. Det var släckt i köket. "Där ser du", sa jag till mig själv. "Det är lugnt, det är ingen där." Jag fortsatte till baksidan och fick en klump i magen när jag såg att det lyste i vardagsrummet... Det skulle inte vara någon där...

Jag ringde till lägenheten, HON svarade... Genom fönstret såg jag HONOM, med bar överkropp... Jag la på... och rusade gråtande hem till vår lägenhet, HANS och min lägenhet. Väl inne rusade jag fram och tillbaka och visste inte vad jag skulle göra... Skulle jag packa en väska och sticka på en gång? Ringa mamma? Ringa Sara? Gå bort till lägenheten och försöka komma in i porten för att sedan ringa på dörren? Såhär efteråt önskar jag att jag packat en väska och stuckit därifrån på en gång, men det gjorde jag inte...

Jag ringde till lägenheten, om och om igen, ingen svarade... Till slut skickade jag ett sms till HANS mobil att HAN skulle svara. Då ringde HAN upp mig, från mobilen såklart, och försökte låtsas som ingenting. HAN hörde att jag var hysterisk så HAN rusade över. Jag ville så gärna tro på alla bortförklaringarna, varför stack jag inte på en gång?

Det där var inte en engångsföreteelse... En gång när HAN kom sent hem från sitt nattjobb på sjukhuset sa HAN att HAN missade bussen. Jag kollade upp hur bussarna gick. Om det HAN sa stämde hade HAN ändå inte blivit så sen, bussarna gick minst var tionde minut. En tid senare hittade jag ett taxikvitto från den morgonen, HAN hade inte jobbat, HAN hade spenderat natten hos HENNE...

Jag vill radera allt. Har ni sett "Eternal sunshine of a spotless mind"? Skulle vilja göra som i filmen, radera alla minnen av HONOM. Visst, det är tråkigt att de fina minnena oxå försvinner, men hellre det än att må såhär.  Det har gått över ett halvår sen jag flyttade ifrån HONOM och jag tänker fortfarande på det som hänt, varje dag, hur släpper man det och går vidare? Nån som vet?

HAN förtjänar inte att vara lyckligare än mig...

/Linda